”Men bäste herr svensk, kliv ner från era höga hästar! Kom ner från himlen!”
Padre Anselmo Alvarez, abbott i klostret vid Francos grav
I september 1975 hade General Franco hade skrivit under sina sista dödsdomar. Fem unga politiska aktivister skulle dö. Jag var åtta år gammal och min äldre bror beskrev i detalj hur de fem skulle avlivas. Så när jag gick i mitt livs första demonstration visste jag mycket väl varför.
Olof Palme talade i tv. Han kallade Francos anhang Satans mördare. Han sa att fascismen i Spanien snart skulle falla ”i den djupaste skam och förnedring. Och historiens dom kommer att bli ohyggligt hård." Hos åttaåringen tände detta hopp och tillförsikt.
Två månader senare dog diktatorn. Hemma hos nioåriga Mari Carmen España öppnade föräldrarna en flaska champagne som sparats sedan länge.
I februari 2006 står vi vid en avskrädeshög utanför kyrkogården i La Puebla de Cazalla i Andalusien, och Mari Carmen är rasande. Det är ett halvår sedan hon fick veta vad det var som hände hennes farfar för 70 år sedan. Efter 40 år av fascistisk diktatur och 30 år av tystnad ska hon ställa sin historia till rätta.
Mari Carmen vid tystnadens slut, är historien om vad som händer när ett land försöker tiga ihjäl sin historia. I en värld som högt på dagordningen har frågan om en anständig världsordning, där diktatorer kan ställas till svars och deras offer få upprättelse, är det spanska exemplet av universellt intresse.
I denna dokumentära roadmovie reser jag runt i Spanien med min gamle vän Pontus Hjorthén. Han har bott de senaste åtta åren i Granada utan att förstå hur monumenten över fascismen kan stå kvar inne i staden samtidigt som flera tusen av stadens demokrater ligger mördade utan några monument längs vägarna och i olivlundarna runt om.
På vår resa möter vi:
- en höger-borgmästare med svårigheter att förklara vad man bör glömma och vad man bör komma ihåg av historien.
- en socialistisk borgmästare som beundrar Olof Palme och gärna vill resa ett monument över de avrättade men vägrar att ens diskutera en utgrävning med Mari Carmen och de övriga anhöriga.
- en professor i rättsmedicin som ägnar alla sina semestrar åt att hjälpa anhöriga till mördade republikaner.
- en död diktator som vilar på en fascistisk kultplats som ägs och förvaltas av den spanska staten.
- katoliker som dyrkar sin gud vid diktatorns grav.
- enögde 74-årige Felipe vars tårar bryter fram när han försöker tala om sin far.
- den mördade liberale snickarens son som tycker att kyrkan och högern borde be om ursäkt.
Det finns bara ett enda bevarat fotografi av lantarbetaren Manuel España. Det är taget när han är 20 år och gör militärtjänst. Men när han fördes bort från sin hemby mitt i natten tillsammans med sju andra på ett lastbilsflak var han 29 år och hade en tre år gammal son. Mari Carmen är dotter till pojken som förlorade sin far den natten.
Det handlar om att inget land, inget folk kan amputera sin historia. Spanien försökte efter Francos död 1975 dra ett streck över det förflutna. Men nu hinner historien ikapp. En generation lyckades man skrämma till tystnad, men nu kräver de mördades barnbarn upprättelse. Mari Carmen kräver att få gräva upp sin farfar och ge honom en riktig begravning i hembyn.
Hittills har historiens dom uteblivit. I filmen Mari Carmen vid tystnadens slut, följer vi de som försöker ställa sin historia till rätta. Under vår resa konfronterar vi såväl politiker från både höger och vänster, som katolska kyrkan. Och slutligen blir vi själva ifrågasatta.
Martin Jönsson och Pontus Hjorthén
